Återigen känner jag mig förbluffad av bloggaren zhi-hu-zhe-ye-s förment liberala filosofi, som utan att kalla detta för den marxistiska historiematerialism det är, ser
"Kinas diktatur som ett nödvändigt förstadium till demokrati; även det är en empirisk utsaga, nämligen att demokrati som ideal inte praktiskt kan realiseras hur som helst, utan måste följa en viss utvecklingsordning."
Jag har ingen lust att kommentera hos zhi-hu-zhe-ye, eftersom han då, enligt sin egen "liberala" filosofi kommer att bortse från innehållet i argumenten och istället fokusera på vilka tider jag är vaken o.dyl. freakiga personintresseorienteringar, men jag undrar verkligen var empirin är för denna typ av påståenden.
Alltså, varför blev Atén demokratiskt på 300-talet f.Kr., men inte Sparta? Hur var utvecklingsordningen där, rent empiriskt alltså? Hade det verkligen inget att göra med vad folk VILLE HA, och hur eliterna valde att svara mot det?
Likadant med dagens demokratiuppror i arabvärlden, var är utvecklingsordningen i det? Är det inte bara en naturlig sak att folk vill slippa psykopatiskt maktmissbruk och rättsosäkerhet med godtyckliga arresteringar o.dyl.? Det är ju precis det som liberal demokrati i grunden handlar om, och alltid har handlat om, vilket vi vet från antikens författare: håll galningarna borta från makten!
Så enkelt är det. All icke-demokrati innebär inte styre av galningar, men risken för det är betydligt högre utan en folklig feedback, consent of the governed, sveär egho konong at taka ok sva vräkä.
