Keynesianism vs utbudspolitik

Från Wikipedia:

"Keynesian economics advocates a mixed economy — predominantly private sector, but with a significant role of government and public sector — and served as the economic model during the later part of the Great Depression, World War II, and the post-war economic expansion (1945–1973), though it lost some influence following the stagflation of the 1970s. The advent of the global financial crisis in 2007 has caused a resurgence in Keynesian thought.^"

"Supply-side economics developed during the 1970s in response to Keynesian economic policy, and in particular the failure of demand management to stabilize Western economies during the stagflation of the 1970s, in the wake of the oil crisis in 1973.^[6] It drew on a range of non-Keynesian economic thought, particularly the Chicago School and Neo-Classical School."

Keynesianismen var således den ekonomiska modellen i "väst" under det kalla kriget; i Sverige sammansmälte den med socialdemokratin. I USA myntades uttrycket  "we're all keynesians now"
av ingen mindre än Milton Friedman, och tillskrevs även Richard Nixon. Den enda egentliga opposition som fanns mot denna modell kom från kommunister, och kan sammanfattas i den här låten:

Staten och Kapitalet

"Kapitalet höjer hyrorna, och staten bostadsbidragen..." osv. 

De mest högerinriktade som fanns på den här tiden var alltså Nixon och Friedman, och de accepterade ekonomisk keynesianism, även om de ville ha en förenklad fördelningsmodell med negativ inkomstskatt istället för en djungel av transfereringar, men det gick inte igenom.

Sedan kom Reagan och gjorde en massiv keynesiansk satsning på militär uppbyggnad för att knäcka Sovjetunionen i kapprustningen - och det lyckades. Plötsligt fanns inte Sovjetkommunismen längre som globalt hot. Då hände något mycket intressant. Den radikala kritiken mot allt vad "Staten och kapitalet i samma båt" heter började komma från höger. Och lika lite som de gamla kommunisterna ville dessa nyliberaler ha någon medborgarlön, de ville ha revolution, en marknadens revolution. Alla gamla lärdomar + sunt förnuft slängdes överbord i denna nya ideologiska yra, och så fick vi finanskalopsen.

Den filosofiska frågan kvarstår förstås. Vilket är viktigast för att stimulera ekonomin, utbud eller efterfrågan? Vill man ha en massmarknad, så är förmodligen efterfrågan viktigast, dvs det är viktigare att det finns många med någon köpkraft än få med extrem köpkraft, för att ge kundunderlag till civil industriell massproduktion alltså. M.a.o. Keynes hade rätt, men det betyder inte att man kan hoppa vidare till riktig socialism för det, som vissa socialdemokrater kanske hade tänkt sig.

Tillägg:

Jag vet inte vad "riktig" socialism innebär i praktiken, det verkar vara något utopiskt tillstånd, ungefär som den lyckliga anarko-kapitalismen som heller aldrig har funnits (såvida man inte definierar släktfejdernas Island och dagens Somalia som lyckliga) och aldrig verkar kunna finnas heller pga empiriska förhållanden såsom människans natur och jordens begränsade resurser.

Man kan dock observera att de självidentifierade socialistiska kommunistiska stater som faktiskt fanns i verkligheten också applicerade någon slags tro på utbudspolitik, typ: "om vi bestämmer att producera x antal traktorhjul, så kommer det automatiskt att uppstå en efterfrågan på x antal traktorhjul."

Det verkade inte fungera där heller, dock, trots att man hade en ganska heavy statsapparat för att tillförsäkra sig rättänkande, och inte behövde bry sig om någon liberal demokratiskit.