När jag växte upp i Sverige under kalla krigets senare skede var debatten kraftigt "vänstervriden", och liberalism definierades i det sammanhanget som "höger". Om man var liberal, så var man med i MUF, typ. Och det var jag.
Men jag insåg förstås att jag inte passade in där klassmässigt bland alla som klagade på att deras pappor betalade för mycket i skatt. Jag hade ju inte ens en pappa som jag kände till, och jag kunde inte för mitt liv se hur höginkomsttagares besvär med att betala skatt (och avstå från vad?) kunde vara den viktigaste liberala frågan i vår tid.
Jag bekymrade mig mycket mer för att Sverige befann sig i någon slags intellektuell ekokammare som tagits över av kommunister och kristna som steg för steg plockade bort varenda frihet som fanns: bra TV-program som High Chaparall, krigsleksaker, WW2-plastmodeller, mellanöl, bondage-porr, och långt senare kom förstås sexköpslagen också, som jag reflexmässigt var emot. Under tiden har man också haft något av ett rekord i bidragsinvandring, som jag också var och är emot.
Eftersom mitt intresse för den amerikanska kulturen alltid var stark, så insåg jag förstås att i USA var ordet liberal också ett skällsord - men från höger. "Liberal" i USA tycks mig mer eller mindre synonymt med "sosse" i Sverige.
Men vad är då riktig liberalism, som varken är definierad av konservativa eller socialistiska ideologiska fiender? Som för att svara på den frågan dyker då begreppet "klassisk liberalism" upp, men även det är en återvändsgränd, för det visar sig att sk "klassiska liberaler" är libertarianer, och libertarianer är i grund och botten anarkister eller, som de gamla MUF:arna, höginkomsttagarbarnens skattegnäll-förening. I'm sorry, but I don't buy it.
Kanske blir jag då till slut väldigt ensam om min definition av liberalism, but so be it then. Jag definierar den som en slags tro på frihet, empiri och sunt förnuft, med direkta rötter ner till upplysningens revolutioner, i synnerhet den amerikanska. Dessa upplysningsliberaler kallade dock inte sig själva för liberaler, det applicerades på dem i efterhand. De trodde på frihet, de var liberaler. Av latinet liberalis: fri, generös.
Ingenting i denna definition av liberalism säger att det ENBART skulle handla om ekonomisk frihet eller ENBART frihet från staten, som de libertarianska "klassiska liberalerna" skulle vilja göra gällande. John Locke's devis i The Second Treatise of Government var: SALUS POPULI SUPREMA LEX ESTO: folkets välfärd skall vara högsta lag! How does that rhyme with getting rid of the welfare state to you? Särskilt om negativ inkomstskatt kastas ut genom fönstret som alternativ?
fredag 23 september 2011
söndag 21 augusti 2011
Victoria Libertatis Libyae
Man kan bara gratulera det libyska folkets hjältemod och beslutsamhet till frihet; och den begränsade, men kanske inte helt oviktiga NATO-insatsen; och Obama, för att ha tagit rätt beslut igen.
tisdag 19 juli 2011
Libertarianism och kristendom
I Sverige är libertarianer och kristna dödsfiender, men i USA har de en alltmer ohälsosam symbios, och med tanke på att Sverige är USA:s lydigaste delstat är det något man måste ta på allvar, ty detta kan när som helst bli realitet här också.
Vad har då libertarianism och kristendom gemensamt, egentligen? Först och främst att de hatar staten. För kristendomens del innebar det ursprungligen den romerska imperialistiska staten, som det fanns det goda skäl att hata, då den hade frångått sina ursprungliga republikanska principer, och blivit någon slags maktsadistisk show. De kristna hade således en slags naturlig allierad med alla som hade onda tankar om detta enorma romerska imperium, och de var många, samtidigt som detta onda imperium medgav dem kommunikation och relativ religionsfrihet.
Romarna var inte dumma i huvet, då hade inte kunnat köra sitt imperium så länge som de gjorde, men de förstod aldrig de kristna; de förstod inte absolutismen i deras övertygelse, för de hade själva byggt sitt enastående imperium pretty much på motsatsen, alltså pragmatism. De trodde att förföljelser skulle kväsa de kristna, som om dessa gjorde någon slags rationell lyckokalkyl över sitt öde på jorden, men det var precis vad de inte gjorde.
Hursomhelst, de romerska förföljelserna gav den icke-förutsedda konsekvensen att kristendomen bara fick en slags reklam som till slut gjorde den så stor att den blev statsreligion i det romerska imperiet. Men dess statshat slutar inte för det. Det bara börjar, och det är detta vi kallar Medeltiden, som huvudsakligen består i ett slags feodalsystem, där allting ägs av privata jordägare; det finns ingen res publica; ingen allmän sak: ingen stat. Och DETTA är kristendomens gyllene tid - och, får man alltmer misstänka, libertarianismens.
Tillägg: Det fanns givetvis stater på medeltiden, men dessa var den högste feodalherrens, kungens privata egendom, och liksom privat egendom gick den i arv. Kungen förlänade i sin tur gods som privat egendom till sina underordnade feodalherrar, som lät dessa gå i arv till sina söner osv. Det fanns således inget förvärv av land i lockeansk mening, genom eget arbete på detta land. De som arbetade var bestämda av Gud att göra så, och deras barn likaså, utan att försöka förbättra sin situation genom att själva bli privatägare av produktionsmedlen.
Tillägg2: Kristendomens färg är svart. Den ska påminna oss om Döden, som leder till något ljuvligare för de kristna, och Helvete för resten. Anarkismens färg är också svart, och libertarianismen är alltid i sin yttersta logik anarkism.
Tillägg3: Anledningen till att romarna förföljde de kristna trots att de var religionstoleranta var alltså att de kristna vägrade att formellt visa något tecken på vördnad inför de romerska statsgudarna, vilket romarna såg som en form av uppvigling. Kristna som gick med på att visa någon formell vördnad för de romerska statsgudarna förföljdes inte, men blev å andra sidan betraktade som överlöpare av dem som betraktade sig själva som "riktiga kristna".
Tillägg4: Den kristkonservative mordgalningen i Norge tycks på ett kusligt sätt bekräfta vad jag redan har sagt om faran av att underskatta fusionen av kristendom och libertarianism bland nutida förvirrade radikaler, en tendens som vi har sett länge i USA, och som nu uppenbarligen hade hittat till Norge.
Vad har då libertarianism och kristendom gemensamt, egentligen? Först och främst att de hatar staten. För kristendomens del innebar det ursprungligen den romerska imperialistiska staten, som det fanns det goda skäl att hata, då den hade frångått sina ursprungliga republikanska principer, och blivit någon slags maktsadistisk show. De kristna hade således en slags naturlig allierad med alla som hade onda tankar om detta enorma romerska imperium, och de var många, samtidigt som detta onda imperium medgav dem kommunikation och relativ religionsfrihet.
Romarna var inte dumma i huvet, då hade inte kunnat köra sitt imperium så länge som de gjorde, men de förstod aldrig de kristna; de förstod inte absolutismen i deras övertygelse, för de hade själva byggt sitt enastående imperium pretty much på motsatsen, alltså pragmatism. De trodde att förföljelser skulle kväsa de kristna, som om dessa gjorde någon slags rationell lyckokalkyl över sitt öde på jorden, men det var precis vad de inte gjorde.
Hursomhelst, de romerska förföljelserna gav den icke-förutsedda konsekvensen att kristendomen bara fick en slags reklam som till slut gjorde den så stor att den blev statsreligion i det romerska imperiet. Men dess statshat slutar inte för det. Det bara börjar, och det är detta vi kallar Medeltiden, som huvudsakligen består i ett slags feodalsystem, där allting ägs av privata jordägare; det finns ingen res publica; ingen allmän sak: ingen stat. Och DETTA är kristendomens gyllene tid - och, får man alltmer misstänka, libertarianismens.
Tillägg: Det fanns givetvis stater på medeltiden, men dessa var den högste feodalherrens, kungens privata egendom, och liksom privat egendom gick den i arv. Kungen förlänade i sin tur gods som privat egendom till sina underordnade feodalherrar, som lät dessa gå i arv till sina söner osv. Det fanns således inget förvärv av land i lockeansk mening, genom eget arbete på detta land. De som arbetade var bestämda av Gud att göra så, och deras barn likaså, utan att försöka förbättra sin situation genom att själva bli privatägare av produktionsmedlen.
Tillägg2: Kristendomens färg är svart. Den ska påminna oss om Döden, som leder till något ljuvligare för de kristna, och Helvete för resten. Anarkismens färg är också svart, och libertarianismen är alltid i sin yttersta logik anarkism.
Tillägg3: Anledningen till att romarna förföljde de kristna trots att de var religionstoleranta var alltså att de kristna vägrade att formellt visa något tecken på vördnad inför de romerska statsgudarna, vilket romarna såg som en form av uppvigling. Kristna som gick med på att visa någon formell vördnad för de romerska statsgudarna förföljdes inte, men blev å andra sidan betraktade som överlöpare av dem som betraktade sig själva som "riktiga kristna".
Tillägg4: Den kristkonservative mordgalningen i Norge tycks på ett kusligt sätt bekräfta vad jag redan har sagt om faran av att underskatta fusionen av kristendom och libertarianism bland nutida förvirrade radikaler, en tendens som vi har sett länge i USA, och som nu uppenbarligen hade hittat till Norge.
torsdag 14 juli 2011
onsdag 6 juli 2011
Jobba mer, konsumera mer, tjäna mindre
Det är något jag inte får att gå ihop rent logiskt i dagens libertarianism-konservatism. Alltså alla måste jobba mer och konsumera mer för att rädda jobben som ändå försvinner till Kina som i en gigantisk dammsugare, och varför gör de det? Därför att de har lägre löner, mycket lägre löner, och inget demokratitjafs, och inga fackföreningar, och absolut ingen välfärdsstat med skyddsnät och sånt, som gör folk lata. Alltså måste vi avskaffa välfärdsstaten och sänka lönerna - för massorna, inte för bonustopparna förstås - för att kunna konkurrera med Kina. Men vänta nu, om massorna får genomsnittligt mindre köpkraft trots att de måste jobba mer med jobb som inte finns, hur ska de då kunna konsumera mer? De har ju då varken tid eller pengar, men sitter fast i typ fas 3. It just doesn't make sense.
söndag 26 juni 2011
Who's your daddy?
Jag växte upp utan att veta ett smack om vem min far var. Men många sa att jag var lik min morbror när han var i min ålder, och så föddes en gnagande misstanke i mig, att jag kanske var resultatet av broder-syster-incest därute på skären?
När man inte vet, så kan man tro vad som helst. Och andra kan det också. Ett tag trodde jag t.o.m. att jag kanske var resultatet av en sån där jungfrufödelse. Som Jesus. Weird stuff. Jag försökte fråga min mor... "Har jag nån pappa?" Men hon bara snäste av mig med "alla har en pappa!" And that was it. Jag fick inget veta om min. Folk som heller inget visste utgick ifrån att min morbror var min far. Eller kanske att min far satt i fängelse? Ja, alla möjligheter är tänkbara när man inte vet. Men min mor tycktes anse att jag inte behövde veta något, att jag inte hade något sådant som en positiv rätt till att få veta det, eftersom hon jobbade och betalade hyran, och nu var det moderna tider, 1960-tal, så fäder behövdes inte.
Jag var tvungen att växa mig större innan jag kunde börja pressa henne på något slags svar, och jodå, då visste hon vem min far var, med namn och adress och allt, det var alltså inte så att han var okänd, vilket var en annan misstanke. Jahopp, det var det. Alla år av att inte veta hade alltså varit helt i onödan. Hon kunde ha berättat från början, och besparat mig en massa vånda och pina över saken.
Det är utifrån detta jag undrar hur kvinnor är funtade som tycker att det är okay att skaffa barn med någon anonym donator, som barnet inte ens har någon juridisk rätt att få veta vem det är. Jag undrar också hur dessa män är funtade som tycker att det är okay, kanske rent av en god gärning eller ett stordåd, att sätta barn till världen som de aldrig vill möta.
Men jag förmodar att de själva växte upp med både mamma och pappa, och aldrig behövde vara först in och sist ut på dagis heller.
När man inte vet, så kan man tro vad som helst. Och andra kan det också. Ett tag trodde jag t.o.m. att jag kanske var resultatet av en sån där jungfrufödelse. Som Jesus. Weird stuff. Jag försökte fråga min mor... "Har jag nån pappa?" Men hon bara snäste av mig med "alla har en pappa!" And that was it. Jag fick inget veta om min. Folk som heller inget visste utgick ifrån att min morbror var min far. Eller kanske att min far satt i fängelse? Ja, alla möjligheter är tänkbara när man inte vet. Men min mor tycktes anse att jag inte behövde veta något, att jag inte hade något sådant som en positiv rätt till att få veta det, eftersom hon jobbade och betalade hyran, och nu var det moderna tider, 1960-tal, så fäder behövdes inte.
Jag var tvungen att växa mig större innan jag kunde börja pressa henne på något slags svar, och jodå, då visste hon vem min far var, med namn och adress och allt, det var alltså inte så att han var okänd, vilket var en annan misstanke. Jahopp, det var det. Alla år av att inte veta hade alltså varit helt i onödan. Hon kunde ha berättat från början, och besparat mig en massa vånda och pina över saken.
Det är utifrån detta jag undrar hur kvinnor är funtade som tycker att det är okay att skaffa barn med någon anonym donator, som barnet inte ens har någon juridisk rätt att få veta vem det är. Jag undrar också hur dessa män är funtade som tycker att det är okay, kanske rent av en god gärning eller ett stordåd, att sätta barn till världen som de aldrig vill möta.
Men jag förmodar att de själva växte upp med både mamma och pappa, och aldrig behövde vara först in och sist ut på dagis heller.
tisdag 31 maj 2011
Politik och Marknad
Det finns en tendens hos vissa radikaler att uppställa en dikotomi mellan politik och marknad, och sträva mot ett ideal av enbart politik eller enbart marknad. Vi kan kan kalla dessa ideal, som sällan uppnås, men som inte desto mindre kräver offer på vägen, för kommunism respektive libertarianism. Att libertarianismen faktiskt kräver offer har jag förstått av att lyssna på den nutida amerikanska politiska debatten, där radikalerna är libertarianer som vill ha mindre och mindre "government" på ett spegelvänt sätt till kommunistiska radikaler i Sverige på 1970-talet som ville ha mer och mer "government". I bägge fallen avskyr man den social-liberala idén om ett samhällskontrakt där "staten och kapitalet sitter i samma båt". Man vill att "allt ska vara marknad" eller att "allt ska vara politik". Kort sagt, idiotiskt. Vad som händer nu i USA är att trygghetssystemen slaktas samtidigt som lönerna sjunker och arbetslösheten fortsätter att vara hög, och i detta läge ska man "spara till sin ålderdom". Vänstern skyller gärna allt detta på Milton Friedman, men någon medborgarlön a la Milton Friedman är uteslutet att ens nämna. Det tar emot att rösta på dem, men eftersom högern kapades av radikala idioter måste man helt enkelt gå tillbaka till sossemodellen, för att inte hamna i det amerikanska träsket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)